Tisdag

Idag var andra dagen på förskolan. Man märkte på Josef att han kände sig mer bekväm där idag. Jag däremot behöver mer tid för att vänja mig vid att min son kommer att spendera sina dagar där. 
Efter inskolningen idag så gick jag hem och städade och bytte sängkläder till lite  mörkare färg (vinröd). Tänkte att det blir mysigt nu när julen närmar sig 😃 sen hade jag tvätt som jag blev klar med för en stund sen. 
Håller på att natta lillen, sen ska jag ha lite "spa tid" med mig själv, tänkte testa en hemmagjord ansiktsmask eftersom min hy är katastrofal just nu (av all stress med inskolning) sen blir det läggdags. Har jobb imorgon på morgonen! 

Kram
Allmänt | | Kommentera

Förlossningsberättelse del 2

24 november 2013: Klockan var Nu runt 01.30 nu och min man sa åt mig att försöka sova. Jag kunde inte somna. Jag som en vecka tidigare hade tittat på en förlossningsvideo på youtube (BIG NO NO till gravida kvinnor) hade inte kunnat sova på hela den veckan av rädsla och ångest inför min förlossning. Jag skojar inte, alltså jag hade verkligen inte sovit bra på en hel vecka, den ångest och rädslan jag bar på inför förlossningen var helt sinnessjuk! Jag var verkligen livrädd.
Vi bestämde oss för att gå in och sätta oss i vardagsrummet. Min man satt vid datorn och jag tittade på jersey shore. Min molvärk blev starkare och starkare så jag ringde till förlossningen och berättade vad jag kände. De frågade hur många minuter det var mellan värkarna. "Hmm jag vet inte" fick de till svar. Jag förstod inte riktigt vad de menade med att jag skulle klocka mina värkar. Så sjuksköterskan som jag pratade med bad mig att ta tid mellan varje värk jag får och när det är 5 minuter mellan värkarna skulle jag ringa tillbaka.
Så varje gång jag fick en värk frågade jag min man hur mycket klockan är, och till slut insåg jag att jag fick värkar med 7 minuters mellanrum. "Ahaaaaa" tänkte jag. Nu förstod jag äntligen vad de menade med att man ska klocka sina värkar.
Vi bestämde oss för att gå in och lägga oss igen, och medans min man somnade på direkten så låg jag där fortfarande vaken och kunde inte känna lukten av sömn på långa vägar, så där låg jag i sängen höggravid, stor som en val, rädd, med täta värkar och bara vände och vred på mig själv. Vid 03 tiden så ringde jag in  till förlossningen igen och sa att det nu var 5 minuter mellan mina värkar, då sa barnmorskan i luren till mig att jag skulle avvakta och vänta till på morgonen. Hon förklarade för mig att när det väl är dags att föda så kommer inte jag kunna ringa in själv utan jag kommer ha så ont så att jag inte kommer kunna prata. "Okej"sa jag.
Vid 04 tiden så väckte jag min man och sa att jag hade riktig stark molvärk i magen, men han sa till mig att sluta överdriva och gå och lägga mig. Han tyckte jag såg för normal ut för att ha ont. Men jag insisterade på att vi skulle åka in. Så runt 04.30 tiden ringde jag till förlossningen och sa åt dom att jag har 5 minuter mellan mina värkar och att jag kommer in. Då bad de mig avvakta igen för de sa att det inte låter på min röst som att jag har ont. Men då svarade jag dem argt tillbaka att "Nej nu kommer jag så ordna ett rum till oss".
Denna gången tog vi med oss min BB väska som jag hade packat med pyjamas, och bebis kläder ifall att jag skulle föda.
När vi kom fram till lasarettets parkering runt 05.00 började jag skratta och så sa jag till min man "asså du, jag har inte lika ont längre, jag kan till och med springa av pigghet" så svarade han mig "skojar duuuu, nej nu är vi här så vi ska in och låta dem undersöka dig, låtsas att du har ont" så jag försökte gå på ett sätt så att det skulle se ut som att jag hade ont men det gick inte, jag kunde inte hålla mig för skratt när vi kom fram till förlossningen och sjuksköterskan tog emot oss.
Hon satte oss i ett rum och så kopplade hon på CTG maskinen på min mage. Maskinen visade att jag hade täta värkar och de var på 80-90. Efter en stund så undersökte hon mig och då sa hon att jag inte var öppen något alls så hon ville ge mig en insomningstablett så att jag kunde åka hem och få lite sömn. Jag blev helt besviken, tänkte fan all denna molvärk och inget på gång?  Så hon gick iväg för att hämta insomningstabletten. När hon kom tillbaka efter 5 minuter så sa hon att hon för säkerhetsskull ska undersöka mig igen innan hon skickar hem oss. Helt plötsligt säger hon "Danah du är öppen 4 cm du ska föda idag! Jag går och skriver in dig nu"  Shit! Jag minns att jag blev helt chockad, mina ögon blev tårfyllda och jag började gråta av rädsla. Nu var alltså förlossningen i gång. Min man sprang ut till bilen och parkerade om den så att han inte skulle få böter eftersom nu skulle vi vara där länge och så hämtade han min BB väska som vi hade lämnat kvar där.
Barnmorskan gick iväg och skrev in mig på förlossningsavdelningen och sen kom hon tillbaka och gav mig mitt antibiotika dropp som jag var tvungen att ha till min förlossning. Sen berättade hon för mig att klockan 07.00 så byts personalen ut så då skulle jag få en ny barnmorska som skulle ta hand om mig och vara med och förlösa mig. Minns då att jag började gråta och bad henne att stanna kvar eftersom jag var bekväm med henne och var rädd att få någon otrevlig. Men hon försäkrade mig om att hon skulle säga till de nya som kom att ta hand om mig extra noga. Och de gjorde de verkligen. Väl när klockan var runt 07.30 så började jag få riktigt ont, jag fick då gå in och duscha och sen blev jag introducerad till lustgasen. (Jag hade bestämt mig för att jag inte ville ta någon epidural). Lustgasen var det bästa jag kunde få. Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjorde då. Jag blev såååååååå hög av den att de fick dra den ifrån mig flera gånger under förlossningens gång. Runt 09.00 började jag verkligen få sjukt ont och jag var öppen då runt 6 cm men jag sprang runt som en höna i förlossningsrummet och var allmänt aggressiv, slängde ut maken från rummet flera gånger. Stackaren han var helt panikslagen och visste inte vad han skulle göra.
Vid det här laget hade mitt vatten fortfarande inte gått så barnmorskan bestämde att de skulle ta hål på min hinna Så att vattnet skulle rinna ut. Sagt och gjort! Efter att hon tog hål på hinnan så kändes det som att jag kissade på mig, det kom varmt vatten på mina ben och smärtan som följde efter det var omänsklig. Fy fan vad mina värkar blev kraftiga efter att vattnet gick. Lustgasen var verkligen min räddning, även min man vid min sida som försökte lugna mig hela tiden var en stor trygghet för mig. Det kom ett tag under förlossningen då smärtan var så grov att jag såg döden i ögonen, jag trodde verkligen att det var över. Jag ville bara få stopp på smärtan. Då ringde min man till min mamma och berättade att jag höll på att föda. En halv timme senare ungefär så var mina föräldrar framme i malmö. De körde i raketfart från Helsingborg till Malmö direkt när de fick höra att jag höll på att föda.
Dom fick vänta utanför i väntrummet under förlossningens gång. 
Vid det här laget så hade smärtan tagit det bästa ur mig så jag vart riktigt aggressiv nu. Svordomarna flög hejvilt från min mun, mot barnmorskorna och maken, smärtan var verkligen inte att leka med!!! Trots att jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte under några omständigheter  vill bli erbjuden epidural, så skrek jag efter den. Jag ville ha den, eller vad som helst som bara kunde ta bort min smärta. Eftersom barnmorskan inte tyckte att jag kunde fatta mina egna beslut i det tillståndet jag var i så lämnade hon över bollen till min man och lät honom ta beslut om de skulle ge mig epidural, och eftersom jag och min man hade diskuterat det flera gånger under hela min gravidatet så visste han vad jag egentligen kände angående det och bestämde att de inte fick ge mig någon epidural. Det tackar jag honom för idag, för jag lever fortfarande, så jag klarade mig finfint utan den. 
Efter att kämpat i ett par timmar, testat olika ställningar, duschat typ 5 gånger så närmade klockan sig 12 och mina krafter höll på att ta slut. Krystarbetet hade verkligen hållit på länge och jag ville bara att lillen skulle ut ur mig!! Mitt under krystarbetet så slutade vi höra bebisens hjärtljud, jag minns att jag frågade barnmorskan var ljuden försvann, och den blicken hon gav mig visade mig att något var fel. Att hon sen sprang till larmknappen och larmade så att det kom in flera läkare gjorde inte saken bättre. De tog en sticka vaginalt för att ta något prov från bebisens huvud. Barnmorskan sa att det var viktigt att barnet kommer ut snabbt och att jag skulle ta i allt Vad jag kunde, så hon föreslog att vi skulle testa något nytt, hon gav mig ett täcke som hon bad mig att ta tag i det hårdaste jag kunde, och så tog hon tag i täcket i andra ändan och så drog hon samtidigt som jag krystade...
Så där höll vi på i ungefär en kvart tills hans huvud kom ut, jag minns att jag la min hand och kände på hans huvud. 
Jag var helt chockad, tänk er hans huvud var ute men resten av kroppen var fortfarande inne... Jag bad min man sätta på koranen mitt i allt. Och då satte han på en slumpmässig vers ur Koranen, gissa vilken vers som kom? SubhanAllah så var det Surat yusuf som sattes på - och i samma sekund som den sattes på så kom vår son till världen. Vår älskade Josef som vi döpt Honom kom ut hel och fin den 24 november kl 12.17. Jag minns att dom torkade bort mitt blod från honom och sen la dom han direkt på mitt bröst. Jag var helt chockad och visste inte hur jag skulle reagera, skulle jag pussa han eller vad? Sen tog barnmorskan honom och lät min man klippa hans navelsträng. 
Jag minns att all smärta bara försvann direkt när han kom ut. Det kändes som att all den smärtan jag hade fått genomgå var som bortblåst, för nu hade jag min älskade son hos mig. 
Allmänt | | Kommentera

Pustar ut....lite..

Första dagen på förskolan är avklarad. Dagen gick helt okej. För mig så har denna dagen varit väldigt tuff och jobbig. Det känns verkligen tungt att lämna Josef på dagis med okända människor för oss. Jag vet om att ingen kommer rå om honom och ta hand om honom på samma sätt som mig. Så det kommer ta ett tag för mig att vänja mig vid tanken av att allt inte kommer att vara perfekt och att det är okej. Jag måste lära mig att lämna utrymme för förskolelärarna att ta hand om Josef på det sättet som dom är vana vid. Detta kommer ta tid för mig, men det kommer bli bra. Det vet jag!
Josef däremot var duktigare än hans mamma. Han var väldigt nyfiken på allt, undersökte allt som fanns där. Man märkte dock på honom att han var lite chockad och undrade vart han var. 
Jag var ju bara med vid sidan om idag för att se hur allt fungerar, men man såg på Josef att han hela tiden höll ögonen mig för att se att jag inte går därifrån.

Så för att summera dagen lite så var det ändå en helt okej första dag på inskolningen! 
Nu är vi på väg hem och eftersom det är josefs födelsedag så kommer jag göra en "pannkakstårta" till honom med massa frukt på 😃 
Kalas väntar vi med tills helgen! 

Här kommer två bilder från hans dag på förskolan!





 

Allmänt | | En kommentar
Upp